”Minnets kraft”, en text till musikalen Rebecca på Malmöoperan

Minnets kraft

Minnena är vår identitet och det som jaget är uppbyggt av. De innehåller berättelsen om oss själva, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. De ger livet en mening. Minnets rötter går djupt ned i barndomen och är bland det värdefullaste vi har. Där finns barndomsminnen, förälskelser, bröllop och alla andra gyllene ögonblick bevarade. För att inte låta våra upplevelser sjunka in i glömskan använder vi gärna surrogat för de äkta minnena. Vi tar foton, använder sociala medier, köper souvenirer och skriver dagbok.

Vissa minnen sätter sig starkare än andra och ett sådant är att överges av sin älskade. Det lämnar oss i hjärtesorg och vi känner av alla de påtagliga kroppsliga och psykologiska reaktioner som kommer av den förlorade närheten. Det gör ont, vi mår dåligt och blir nedstämda. Redan den romerske diktaren Ovidius ger råd om hur man ska komma över minnena av en förlorad kärlek. Man bör slänga bort porträtt på sin älskade och inte besöka platser där kärleksmöten ägt rum: ”Genom att minnas förnyar man åtrån, och åter rivs såret upp.” Maxim vill därför inte prata om eller tänka på gamla minnen och undviker platser som väcker dem till liv.

Den nya Mrs. de Winter är hela tiden orolig för att framkalla minnena av Rebecca, men spåren kan inte raderas. Foton, föremål och dofter riskerar att slunga tillbaka Maxim till det förflutna och göra honom olycklig. När hon ändå av misstag råkar påminna honom om något i hans tidigare liv tycker hon sig se i hans ögon och spända ansikte vad han tänker. Han är avlägsen och kylig och alla ”vet” att han minns sin Rebecca och han visar inga tecken på att han älskar sin nya hustru. Rebecca finns kvar i huset och kommer aldrig att åldras.

Kärlek är en himlastormande upplevelse som vi kan vara med om några få gånger under livet. Den förälskade riktar allt sitt fokus och hängivenhet mot en person och tankarna om henne är nästan tvångsmässigt påträngande. Samtidigt blir allt annat oviktigt. De få studier som försökt förstå vad som sker i den förälskade hjärnan tyder på att det liknar beroendet av en drog. Tvångstankarna gör att man inte kan tänka på annat än den älskade och viljan att träffa partnern liknar en narkomans begär efter nya droger. Man ger samma råd till missbrukare som Ovidius gav till olyckliga älskande: besök inte bekanta miljöer eller tidigare vänner om du vill förhindra att begäret ska tändas. När vi upplever kärlekens välbehag eller drogens rus präglas minnen in av den älskade eller av narkotikan. Kärlekens funktion tycks vara att vi ska präglas på en partner.

Rebecca är närvarande i allas minnen. Hon var vacker och hade utstrålning, två primitiva och gränsöverskridande krafter i det sociala livet som inte kan förvärvas och som rubbar jämlikheten mellan människor. Hon är hågkommen av både män och kvinnor som en karismatisk skönhet och därför minns alla henne så starkt. Den nya Mrs. de Winter saknar Rebeccas starka personlighet och hennes försök att inta en plats på Manderlay får henne att känna sig som en inkräktare. I somligas ögon är hon det också. De sedan länge invanda rutinerna i tjänstestaben kan inte rubbas och gör det ännu svårare för henne. Rutinerna och föremålen som omger den nya hustrun påminner hela tiden om det förflutna. Som i många förhållanden lever den nya Mrs. de Winter i skuggan av den tidigare partnern. Inga relationer kan börja med ett blankt papper.

Berättelsen om Rebecca visar hur vi alla påverkas av att våra liv samtidigt pågår i två parallella världar. Den ena världen innehåller upplevelsen av allt som sker här och nu, den andra är uppbyggd av våra minnen och där vistas vi nästan halva vår vakna tid. Vissa minnen gläds vi åt och ägnar gärna tid, medan dåliga livsval, gamla oförrätter och olycklig kärlek kan sätta sig stenhårt i minnet och förpesta våra tankar i åratal. Därför är glömskan oumbärlig för oss. Filosofen Friedrich Nietzsche skrev att det inte skulle finnas någon lycka eller något för stunden utan glömskan. Det som religioner och visa män och kvinnor vetat i tusentals år stämmer också med modern forskning. Vi mår bäst av att leva i nuet och glömma olyckliga minnen som riskerar att ta över våra liv – en vandrande tanke är en olycklig tanke. I musikalen Rebecca ser vi följderna av att leva för djupt i minnenas värld.